annaviktoriaevertsson

Varning för lång text 🤪

Nu har jag sedan november varit först sjukskriven heltid 4 veckor sedan efter det sjukskriven 25% men mina utmattningssymptom blir inte bättre.. Mina sömnstörningar blir bara värre och stressen och pressen ökar markant samtidigt som sömnen försvinner helt. För kroppen är i högvarv pga stressen inget som hjälper. Nu är ångesten med mig 24/7. Ångest, stress och press över vad jag ska klara av på jobbet, fixa mitt hem, klara av vardags sysslor och träning. Sedan hinna med ett socialt liv, vänner och dejta. Hur ska jag orka det när min kropp bara skriker jag orkar inte. Jag är mer sjuk än frisk. Huvudvärk varje dag och migränen kommer oftare och oftare. 

Jag börjar nu gå i tankarna om det är mitt yrke som förskollärare som bidrar till detta? Jag har sedan jag började arbeta som förskollärare 2015 börjat få dessa symptom. I början var det normal stress som motiverade mig och pressade mig på ett bra sätt. Jag var sjuk ibland som man blir när man jobbar så nära barn och deras baciller. Men sedan hade jag mitt ex som var en stor bidragande faktor i att jag började få sömnproblem och känna ångest. När det sedan tog slut mellan oss sommarn 2015 var det en 2 års kamp att ta mig tillbaka från den psykiska misshandeln. 

Allt började vända. Sedan går min morfar bort 2016 och allt blir värre igen. För jag förlorade den enda personen som fångade mig om jag ramlade, den som motiverade mig, gav mig kärlek och trygghet. På några sekunder försvann allt detta och min anknytnings person som hjälpt mig från dagen jag föddes. Det var den största förändringen i mitt liv och den absolut värsta.  Nu har det gått 2 år den 15/2 sedan morfar gick bort och jag har börjat acceptera han inte kommer tillbaka. Och jag måste lära mig leva utan honom och ordet ensam fick en helt annan betydelse. Ingen skulle fånga mig om jag ramlade. Utan nu fanns bara jag. 

Jag började på en ny arbetsplats som jag trodde skulle vara en ny start men som visade sig förstärka mina utmattningssymptom och det rent ut sagt varit ett helvete psykiskt och bättre blir det inte.. Och mina ”problem” jag hade tidigare är kvar och visst jag förstår att vissa saker kommer jag få leva med hela livet. Men så här ska jag väl inte må 24/7? Det är väl inte normalt? 

Jag visste att en dag skulle allt som jag gått igenom komma i kapp mig för jag inte låtit mig känna efter utan bara rest mig upp och fortsatt. Men nu med facit i hand så inser jag att jag skulle stannat upp för längesedan. Men många känslor ville jag inte känna, klarade jag inte av att känna. Jag ville inte erkänna för mig själv att jag var tvungen att sakta ner. Så nu står jag här idag med utmattningssymptom och sjukfrånvaro som aldrig vill bli bättre. Och ärligt talat vill jag bara gråta och skrika rakt ut. Jag känner mig så jävla misslyckad som hamnat här, känner mig rädd för att jag gör mormor och morfar besvikna. Att jag gör mina kollegor besvikna blir den personen som dem inte kan lita på. För jag inte vet från dag till dag hur jag mår. Känner hela tiden mig dömd för jag är sjuk. Att chefen inte ger mig ansvar ”för hon är ju sjuk hela tiden”. Och jag känner en känsla jag aldrig känt förut som är ”jag är svag”. Något som jag aldrig varit. Utan jag varit den starkaste som burit andra men nu kan jag inte ens bära mig själv.. 

Och dem frågor jag ställer mig är: 

Vad vill jag? 

Är detta rätt yrke för mig?

Får mitt yrke mig att må så här/bli sämre? 

Vad kan jag göra för att må bra igen? 

Hur mår jag bra igen? 

Hur blir jag stark igen? 

Hur klarar jag av allt som jag en gång gjorde? 

Hur blir jag mig själv igen? 

Många av dessa frågor tror jag att jag måste ställa till min läkare på Previa och min kurator på Aleris. Men en sak vet jag att det inte kan fortsätta så här och min kropp, psyke och fysiskt börjar jag känna att 25% inte räcker som sjukskrivning om det inte blir en förändring på min arbetsbelastning. 

En annan sak jag tänkt på är frågan vad vill jag? 

Jo jag vill vara glada Vickan med massa energi, som vaknar utvilad på morgonen efter en god natts sömn. Känner harmoni och lugn. Tränar dagligen, har ett fint och städat hem. Har bra rutiner med sömn, träning och mat. Har ett bra socialt liv och finner mannen i mitt liv. Har ett jobb där jag känner mig kompetent, har fina kollegor (jag har nu världens bästa), en bra empatisk, rättvis chef, frihet under ansvar som min morfar alltid sa, något som ger mig energi. Jobbet ska inte ta all energi. Som det gör nu. Jag tänker som nuläget är, är detta rätt arbetsplats för mig? Erbjuder den mig detta? Ja världens bästa kollegor och barn men det är nästan allt den erbjuder. För den kräver mer och inte bara det som läroplanen ska erbjuda. Utan krav som för mig känns orimliga och jag inte klarar det som förväntas av mig. 

Känslor är något jag tänkt på senaste tiden med. Vad jag behöver. Jo jag behöver känna mig: 

Kompetent/duktig, värdefull, behövd, känna mig trygg, få bekräftelse/beröm/komplimanger, bli sedd och älskad. Det är känslor som tack vare min barndom väldigt viktigt för mig och när jag inte får detta. Känner jag mig värdelös, misslyckad, inte värd något och tar mycket väldigt personligt som jag jobbar på. Men det är en skada efter allt jag varit med om i livet. Och den personen morfar som gav mig allt detta försvann blev behovet så mycket större. 

Men min kurator sa då vart kan jag få dessa känslor bekräftade. Mycket är genom vänrelationer, relationer och arbetet. 

Och då började jag tänka kanske behöver jag en paus som förskollärare. Göra något annat. Då kommer svaren på frågan vad vill jag? 

Genom åren har jag haft många drömmar om ”vad jag vill bli”. Just nu känner jag att kanske jobba som make up artist/hårstylist, nagelteknolog eller som pt/idrottslärare. Och för det behövs studier. Så jag kanske skulle ta tjänstledigt och studera till något av ovanstående. Få en paus från mitt yrke och se om det hjälper mitt mående? 

Ja det är mycket tankar just nu och jag känner att första steget är att ringa min läkare på måndag. Resonera med henne för jag klarar inte av att fortsätta så här. Det är inte rättvist för mig själv eller mina kollegor känner jag. Jag vill vara närvarande och det är jag inte nu pga mina utmattningssymptom. 

Har du orkat läsa enda hit. Bra jobbat 😉! 

Ibland funderar jag på om jag borde skriva en novell om mitt liv och kanske skulle det hjälpa någon. För det är ju ändå därför jag ville bli förskollärare, för att hjälpa. Om barn har det tufft hemma så är förskolan en trygg plats att komma bort ett tag och vara deras anknytningsperson. Så lite svårt är det att tänka jag skulle jobba med något annat men kraven som ställs på oss förskollärare idag är orimliga och tittar man på vilken grupp som blir mer och mer sjukskrivna är det just förskollärare och man undrar varför..