annaviktoriaevertsson

Något jag funderat på länge är.

Hur viktigt är min vänskap för dig?

 

För mig är det de viktigaste som finns. Är jag vän med någon, bryr jag mig om den personen till 100%. Tänker på den, saknar den, älskar den. Jag hör av mig bara för att jag tänker på personen, vill den ska må bra. Prata om något som hänt, få råd och stöd. Lyssnar om vännen har problem och stöttar. För mig är inte vänskap något som kommer och går. Har vi blivit vänner så kommer jag finnas för dig och vid din sida hela tiden Och göra allt för du ska må bra och vara glad. 

 

Men på senaste tiden och sedan morfar försvann känner jag mig ensammare än någonsin och ställer mig ärligt frågan: har jag ens några vänner? Jo jag har iaf två nära vänner (Martina & Sofia) som visar att min vänskap är viktig för dem. Men alla andra då? Det känns som jag är den som man tar för givet. Jag måste fråga vad som händer, hur personen mår, vad man ska göra på ex nyår. Men när jag har firande som ex födelsedag etc. Då bjuder jag alla mina vänner och tänker på dem. Visar hej du är viktig för mig och jag vill fira ex nyår med dig. Men nej jag får ingen respons Tillbaka. Eller någon inbjudan när andra ska göra ngt kul el spontant.. Vilket jag börjat tröttnat på rejält. Hör inte jag av mig. Då sitter jag där ensam en hel helg. Vilket suger. För vänner ska bry sig oavsett om man har förhållande, bor i olika städer eller har barn. Självklart kommer vänskap i andra hand om man har barn eller förhållande. Men då att skriva och visa man bryr sig tar inte lång stund. Vänskap ska inte vara krävande el svårt. Vänskap ska också prioteras. Man kan umgås med sina barn och vänner. Man kan umgås med sin partner och sina vänner. 

 

Förstår inte hur jag kunde bli den som blev minst viktig i deras liv när jag har varit den som funnits där 24/7. Inte missat en födelsedag, student, examen etc. Men vem finns här för mig? Vem är jag viktig för? Vem vill fira saker med mig? Vem tycker att min lycka och välmående är viktigt. För ärligt talat så är det fan inte många som hört av sig när jag gick in i väggen och stöttat mig. Eller ens frågat hur jag mår. Då är det fan inte vänskap! Och nu har jag nått den punkten i mitt liv att jag inte kommer fokusera på dem som inte bryr sig. Utan lägga all tid på dem som faktiskt bryr sig tillbaka. Är trött på att bara duga ibland när personen blivit dympat eller inte har någon snnsn att vara med. Jag är trött på att vara ett sista hands val. Jag är trött på att alltid vara den som tänker på dig först när det blir helg, eller vara den som först frågar om att ses, hur du mår. Är min vänskap viktig för dig är det dags att du visar det innan du förlorat mig. Jag är trött på att ensam kämpa fär vår vänskap.  Har människor blivit så självupptagna att man inte bryr sig om andra längre!? 

 

Tar du åt dig av detta inlägg och skäms! Bra då kanske du har ett hjärta och inser att skärper du dig inte. Så förlorar du en jävligt fin vän!