The naked truth 😔
Här ligger jag i sängen med fruktansvärd ångest och tänkte att det kanske skulle hjälpa att skriva av mig så kanske man kan försöka somna någon timme. La precis upp en video på sociala medier för att lyfta upp att de enda man lägger ut och väldigt ofta jag med, Allt positivt.
Vilket i sin tur lurar väldigt många människor och sig själv med att allt är så jävla bra 24/7! Men nej sanningen är att det väldigt många gånger är skit men man väljer allt dela allt som är positivt. Men varför? Vad är det man vill uppnå? Ja man vill ju vara lycklig och att allt ska vara bra. Men det är lika viktigt att prata om allt som inte är så positivt. Dela med sig av sina dåliga stunder. Vilket jag tycker är viktigt. Att man är ärlig och vågar visa sig sårbar. Men givetvis inte bli en sådan som klagar, gnäller 24/7 osv i sociala medier. För det blir väldigt jobbigt det också. Tror att det gör människor obekväma med att man just skulle vara en sådan person och man framställs som "jobbig". Sedan att man svarar på standard frågan" Hur mår du". De flesta svar är "ja jag mår bra". Varför är man rädd för att svara "nej, jag mår inte bra".
Går bara till mig själv och tänker. Man vill inte göra folk obekväma eller få sympati. Ibland vill man faktiskt bara må dåligt. Och måbra vill inte öppna upp sig för andra människor. Men jag är och har alltid varit en väldigt ärlig och öppen människa. För det är viktigt för mig att man lär känna mig och mina alla sidor även de mindre smickrande. För det är JAG. Men givetvis har jag en professionell roll som förskollärare och skulle aldrig säga till en förälder ex den meningen Eller prata privat på det sättet om hur man mår.
Men mina kollegor, chef osv. Jag tror på att är man öppen och ärlig hur man mår men till de som du känner dig bekväm med att vara sårbar med. Vilket leder till att människor får mer förståelse för vem jag är, varför man reagerar som man gör i vissa situationer. För hade jag ex mått bra varit stark i mitt psyke osv kanske man hade handlat annorlunda. Men man ska absolut inte använda det som en ursäkt. Och att det skulle ursäkta ett dåligt handlande eller beteende. Men de kan ge en förståelse. Våga vara ärlig om hur du mår och då säga jag mår inte bra men vill inte prata om det. Eller när du känner dig redo för att prata om det, få sympati osv så kan det hjälpa så mycket att få en kram eller bara ha någon som lyssnar utan att ge lösning på hur man ska må Bra Igen.
För det kan jag märka och även väldigt ofta med mig själv att man vill hjälpa personen att må bättre för man vill inte andra ska må dåligt. Men ibland behöver man det och bara få vara i den känslan för oftast går det över. Men det är som i det jag hamnat i nu en ond cirkel som jag på egen hand inte kan komma ur.
Men jag har kommit så långt att för mig är det okej att ta hjälp och insett det gör inte mig svagare för det utan snarare starkare. Genom att jag vågar vara ärlig och säga jag behöver hjälp. Jag har ju fått några tider här hos min kurator i höst. Vilket jag sa till Hen direkt på första mötet efter ett långt uppehåll. Att jag mår riktigt dåligt och behöver hjälp nu intensivt. Annars kommer jag gå in i väggen ordentligt och då är jag rädd för att jag inte kommer ta mig upp. För jag hamnade i den här känslan med att äsch det gör inget om det går åt helvete. Jag kände jag har inget att kämpa för längre. Kände att jag inte orkade kämpa för mig själv längre. Allt motivation, livsglädje, energi och att bry mig om mig själv var borta. Jag har tappat glöden för att ta hand om mig själv. Absolut inte att jag känner mig att jag inte vill leva längre eller sådana känslor men känslan av att jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig om mig själv för det tar all energi att jag inte kommer orka jobba.
Jag har verkligen hamnat i ett riktigt mörker nu, en start på tendens till att hamna i djup depression. Men jag försöker intala mig själv att jag inte ska ge efter helt till den känslan av att "jag bryr mig inte längre om något". Mycket tack vare mitt sista möte med kuratorn som gav mig övningar och ta små steg varje dag för dem små stegen jag tar är stora bedrifter.
Ärligt talat så är det en inre kamp varje dag att ta mig upp ur sängen och till jobbet. Men tack vare min kurators övningar och pepp så tvingar jag mig själv. För jag mår bra av att jobba. Träffa alla underbara barn och kollegor. Men det är tungt som fan. Eftersom jag lider av grova sömnproblem och vaD händer när mitt psyke är slut jo sömnen fuckar. Har alltid varit sådan att mår jag dåligt, stressad eller något hänt. Då kan jag inte komma till ro. Jag är inte sådan som ligger och grubblar på natten utan är helt Blank. För annars skulle jag förstå att jag skulle jobba med att försöka stänga av tankarna på natten. Men jag tänker inte utan det är min kropp som inte kan komma till ro eller slappna av. Trots att jag är så jävla trött så man dör. Men det går inte och provat en massa olika sömnmedicin som inte funkar. Jag har inga problem att sova utan att somna när man "ska" på natten och i rätt tid. Vilket ofta leder till extremt minimal sömn varje natt och mer ofta ingen sömn alls. Vilket i sin tur för med sig en jävla massa problem.
Jag får ett extremt dåligt immunförsvar och återhämtning. Jag har utöver min migrän huvudvärk 24/7 och äter Ipren varje dag och flera gånger om dagen. Jag tappar energi och glädje. Kan inte vara positiva Vickan. Till slut när jag klarar mig igenom en stressig dag på jobbet med sena dagar så kollapsar jag när jag kommer hem. Kroppen och hjärnan skriker efter sömn. och vad händer när jag somnar direkt efter jobbet. Jo kroppen tar av nattens sömn som jag aldrig fick vilket leder till att jag sover mellan 4-6 h och vaknar på kvällen allt från 21-00 och är då vaken hela natten för kroppen inte kan somna om sedan går jag och jobbar 8 h utan sömn och energin finns inte från start den dagen.
Så jag är helt slut som människa och vill bara gråta. Jag blir frustrerad att jag inte kan "skärpa" till mig. Men det går inte eftersom det är inte bara sömn"problem" med betoning på problem. För problem kan man ju fixa. Vilket har varit min största utmaning att få folk att förstå när jag berättar jag har sömnproblem. För de förstår inte när jag ex inte dyker upp en planerad träff osv och använder ord som "försova sig". Eller att jag skulle vara omogen och oansvarig. Vilket jag inte är el försover mig enligt min kropp eller behov. Utan min kropp sover till den är redo att vakna. Vilket i sin tur lett till att jag inte vågar sova eftersom jag då ibland inte vaknar av väckarklocka osv. För jag inte kan försova mig när jag har ett arbete och utan ett arbete kan jag inte leva. För jag bor ensam, jag har ingen som kan hjälpa mig ned diverse saker el ekonomi och jag har egentligen inte råd att vara hemma och vara sjuk. Vilket är sjukt svårt när man jobbar i förskola och möter 100 minst olika baciller varje dag. Så det går inte att komma ifrån att man blir sjuk. Men jag tror jag skulle ha 50% chans att bli mindre sjuk om sömnen fungerar som den ska eftersom den är väsentlig för ens återhämtning som behövs för att man ska ha bra immunförsvar. Jag har Inte ens råd att gå ner i tid eller procent för jag kämpar nu ekonomiskt varje månad att få det att gå ihop utan att roa mig för mycket på helger osv.
Men man behöver ha roligt på helgerna och umgås med vänner osv för att må bra psykiskt och för att orka jobba på vardagarna. Så ja just nu är det riktgt tufft att ha den känslan att man inte har råd att må bra. För egentligen känner jag att jag inte klarar av att jobba 100% och sena eftermiddagar osv. För min kropp orkar inte, jag orkar inte. Men på något konstigt sätt kör man bara på vilket jag tror är farligt för då kanske den dagen kommer då jag förlorat kampen med att ta mig upp på morgonen. Och man blir deprimerad och sängliggandes. Så vet inte hur jag ska göra. Har första tiden med min kurator 31/10 vilket är väldigt långt dit. Så känns otroligt mer kämpigt.
Men eftersom allt jag nämnt så vad har då hänt med min kropp och det fysiska. jo jag har gått upp så jävla mycket i vikt och aldrig varit så här fet som jag är nu. T.o.m min kurator la märke till det att jag sedan vi sågs sist i februari gått upp i vikt. Alla kläder blivit för små osv. Vilket ger ännu mera ångest. Men utan en god natts sömn och problematiken med att kroppen kollapsar efter jobbet tar jag mig ju inte till gymmet. Vilket leder till att den enda träning jag får är vardags motionen på jobbet. Vilket är inte tillräckligt. Sedan alla då osunda mat intag som då blir på nätter för man vaknar och är hungrig och ekonomi som inte tillåter en budget med "nyttig" mat. Vilket jag då känner mig så värdelös. Jag vill inte gå till gymmet el rida som jag älskar. För jag känner mig så jävla fet och ful. Sedan inte har träningskläder som får mig att känna mig bekväm. Men med noll energi utan sömn som gör att oavsett om jag då motiverar mig till att: vad fan jag är på gymmet för att gå ner i vikt. Nej då somnar jag istället.
Det värsta är att Jag är inte en fet, lat, omotiverad människa av mig. Men jag orkar inte ta hand om mig själv eL mitt Hem. Vilket för med sig hälsoproblem.
Men nu har jag bestämt mig för att imorgon ska jag ringa min vårdcentral och få hjälp att träffa en dietist. Så jag kan få hjälp med min kost. Mycket har hjälp mig att följa årets biggest loser VIP hon Camilla där. Säger otroligt mycket som jag känner och sätter ord på mina känslor och problematik. Men hon har tagit tag i det och är på det där slottet. Vilket ger mig någon slags motivation att jag måste börja någonstans och kosten är A och O i viktminskning.
Nu har jag skrivit min novell färdigt och känner mig tömD på väldigt mycket tankar och känslor. Vilket känns otroligt skönt! Nu kan det bara bli bättre härifrån. Nu ska jag försöka få någon timmes sömn innan klockan ringer. Men de roliga är att jag är på bussen och få åka på roliga utflykter med barnen i iaf 2 veckor med denna. Vilket jag känner passar mig otroligt bra just nu och det är roligt :). Men tyvärr har det blivit sjukt långa dagar med måndag 8,5 h sedan avd möte till 19.30 och tisdag öppning och ingen rast sedan kurs till 16.30. Otroligt givande kurs. Men orken och energin är minimal. Men bara köra på 💪
Nu är jag på botten så finns bara en väg och det är uppåt!
❤️